Geologi

Foto: Stefan Svenaeus


På Öland, men även Gotland, är kalkberggrunden den viktigaste orsaken till att öarna i så många avseenden skiljer sig från resten av landet. Den har gett förutsättningar för den rika floran av orkidéer och andra kalkgynnade arter, sällsynta naturtyper som sjömarker, alvar och raukområden, men även stenindustrin och ett odlingslandskap med få motsvarigheter i världen. Den öländska kalkstenen är avsatt under ordovicium, medan den Gotländska bildades under silur. Denna skillnad gör att fossilsammansättningen delvis är olika, men den påverkar även dagens växt- och djurliv.

Berggrunden berättar även om jordens utveckling långt före det att människan fanns till. Fossil har fascinerat människor under lång tid. De berättar inte bara om vilka djur som fanns här för flera hundra miljoner år sedan utan även om viktiga geologiska processer och klimatförändringar samt utnyttjas vid åldersbestämning av geologiska lager.

Naturgeografisk indelning

Längst i norr, från nordspetsen på ön till Högby i söder ligger Böda sandområde. Området har under vår nuvarande värmeperiod, det vill säga under de senaste 12 000 åren, byggts upp av sand från Östersjön och sand som transporterats till området av vinden. På en del kustnära platser ser man dessa sediment tydligt i form av sandfyllda och badvänliga vikar, medan de på andra platser ligger samlade som fantasifulla och landskapsformande sanddyner. Här och där är sedimenten grova och består av klapperstenar som exempelvis vid Neptuni åkrar vid Byxelkrok.

Söder om Högby ändrar landskapet karaktär. Det får här mer alvarutseende, framför allt väster om väg 136, och kallas därför Nordölands alvarområde. Det tunna jordtäcket mellan alvarpartierna består i allmänhet av svallade moräner, det vill säga moräner som påverkats av tidigare höga vattenstånd i Östersjön. Ett exempel är Västra alvaret vid Hagelstad.

Öster om riksvägen ändrar återigen landskapet karaktär. På kartan ser man hur långa vikar skär in i kusten och hur uddar eller ordar som ölänningen säger, sträcker sig ut i havet. Området har en komplex uppbyggnad där den underliggande kalkstensgrunden spelar stor roll. På kalkstenens uppstickande ryggar har moräner från inlandsisen avsatts och senare påverkats av Östersjöns vatten. En lång rad samverkande processer har alltså byggt upp landskapet och format den märkliga kustlinjen. Området benämns Nordölands drumlinområde. Där drumlin, som är en moränrygg som avsatts i isrörelseriktningen, syftar på områdets geologiska uppbyggnad och utveckling. Ordarna var även betydelsefulla ur kulturhistorisk synvinkel. De flesta byarna på nordöstra Öland hade sin egen orde. Ute på uddarna fanns ofta byns sjöbodplan, då dessa ofta erbjöd stabilare grund. I vikarna mellan ordarna erbjöds naturliga hamnar. Ett exempel är Högenäs orde.

Mellersta Öland begränsas av Köpingsvik i norr och Färjestaden i söder, med undantag av den östra och västra kustslätten, och karaktäriseras av ett tjockare moränlager. På vissa platser kan detta uppgå till fem meter. Andra jordarter förekommer, främst sediment och isälvsmaterial, men moränjordarna är vanligast. Detta område, ofta benämnt Algutsrums-Högsrums moränområde, har också större frekvens av våtmarker än övriga Öland, med undantag för Stora Alvaret.

Söder om moränområdet vidtar Stora Alvaret. Typiskt för området är dess tunna jordtäcke. I den för övrigt flacka topografin utgörs landformerna av låga strandvallar och begränsade moränområden. Den ytliga berggrunden uppvisar sprickor och detaljer som är typiska för kalkstensområden. På en del platser finns flygsandsavlagringar och vittringsjordar. Den senare är en speciell jordart som bildas då den ytliga kalkberggrunden vittrar och faller sönder. Väster om Stora Alvaret och mellersta Ölands moränområde ligger Västra kustslätten. Den löper som en smal zon parallellt med Kalmarsund från Grönhögen i söder till Borgholm i norr. Jordarten består i huvudsak av leriga moräner vilket bland annat gjort området till en intensiv jordbruksbygd. Strandvallar från olika östersjöstadier förekommer liksom begränsade isälvsavlagringar och lokala sedimentområden.

På östra Öland motsvaras Västra kustslätten av Östra landborgsområdet. Karaktäristiskt för denna delen av ön är strandvallarnas dominans i landskapsbilden. Öster om strandvallarna utgör sjömarkerna ett väsentligt inslag i det öppna landskapet.

Jordarterna och deras bildning

Istidsåldern, kvartärtiden, omfattar de senaste 2,5 årsmiljonerna i jordens historia. Perioden kännetecknas av upprepade stora nedisningar, glacialer, med mellanliggande isfria värmeperioder, interglacialer. Den senaste istiden började för 115 000 år sedan. Inlandsisen började då breda ut sig som en seg deg, troligen från fjällkedjan. Denna glacial har egentligen bestått av tre olika nedisningar, varav den senaste inleddes för 80 000 år sedan och avslutades för 10 000 år sedan. På sin väg över Sverige krossade och transporterade isen, genom sin tyngd och rörelse, berggrundens ytliga lager och vittringsjordar. Materialet avsattes som morän. Moränjorden innehåller alla kornstorleksklasser, från de minsta lerpartiklarna till stora block. Moränen på Öland, i folkmun benämnd jetter har olika kornstorlekssammansättning. På norra delen av ön dominerar sandpartiklarna i moränen varför den benämns sandig morän. På mellersta och södra Öland ökar lerinnehållet och leriga moräner och moränleror blir vanligare.

För cirka 22 000 år sedan stod den senaste istidens kant vid sitt yttersta randläge. Isen nådde i söder dit där Berlin nu ligger. Där befann den sig under 1 000 år. Hela Skandinavien, med undantag av sydvästra Danmark, var då täckt med kilometertjock is och världhavens yta låg cirka 120 meter lägre än i dag. För 15 000 år sedan blev klimatet varmare och isen började smälta mot norr med flera hundratals meter om året och havsytan att stiga. Man räknar med att havsytan steg med 15-20 meter per 1 000 år. För cirka 14 400 år sedan hade isfronten nått sydligaste Öland. Avsmältningen var mycket snabb och knappt 300 år senare låg isfronten norr om Öland. Ön var då helt täckt av ett sött vatten och utgjorde ett undervattensgrund i Baltiska issjön, det första stadiet i östersjösänkans utveckling. Det tog ungefär 10 000 år innan isen hade försvunnit helt från Skandinavien.

På grund av landhöjningen reste sig Öland sakta men säkert ur vattnet och området kring öns högsta punkt vid Bårby utgjorde ett litet skär någon gång för drygt 12 500 år sedan. Landytan tilltog snabbt och några århundraden senare var området kring Västra landborgen på södra och mellersta Öland en cirka 50 kilometer långsträckt ö. Krönvallen, västra landborgsvallen, som sträcker sig från Böda i norr till Ottenby i söder byggdes successivt upp innanför landborgskanten. Den är uppbyggd av kantiga kalkstenar, som brutits loss från den underliggande berggrunden. När den bildats är inte helt klarlagt, men att den inte har tillkommit under ett och samma skede är helt säkert. Vissa delar av krönvallen har troligen bildats av vågor när vattenytan låg lägre. Andra delar har bildats när vattenytan legat högre och därmed uppkommit med vattenströmmar. Ofta utgör den ett mycket framträdande drag i landskapet. Man kan tydligt se den utmed väg 136 i exempelvis trakten av Strandtorp.

Källa: Länsstyrelsen i Kalmar län

Här kan du se vilka geologiskt intressanta platser som finns i AlltPåÖland.com



Allt på Öland 2017. Byggd av Tegelwebb.se