Väderkvarnar

Typiska öländska stubbkvarnar vid Lerkaka. Foto: Stefan Svenaeus


De allra flesta av dagens öländska kvarnar är stubbkvar­nar från slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet. Med stubbkvarn menas att kvarnhuset vilar på en stor stubbe. När vingarna inför malning skall vändas mot vinden vrids hela kvarnhuset omkring den fasta stubben. Modellen är mycket ålderdomlig och väderkvarnar med motsvarande konstruktion har förekommit i Sverige från tiden omkring år 1300. Första gången en öländsk kvarn nämns i text är år 1546. Hur gammal den äldsta av dagens bevarade kvarnar är vet vi inte. Troligen finns det kvarnar som i alla fall har vissa delar som bevarats från 1600-talet eller tidigare.

I slutet av 1600-talet fanns 375 väderkvarnar och 188 vattendrivna så kallade skvalt­kvarnar enligt en inventering. Eftersom vattentillgången var dålig konkurrerade väderkvarnen ut skvaltkvarnen. Idag finns ingen sådan bevarad. Under 1700-talet mer än fyrdubblades antalet väderkvarnar. En av de främsta förklaringarna till ökningen var att en kunglig förordning år 1746 lättade på de förbud mot avverkning av skog som funnits ända sedan den kungliga djurgårdsinrättningens bestämmelser utfärdades omkring 1570. Ökningen fortsatte under 1800-talet så att man runt 1850 nådde maximala antalet ca 2000 st. Ökningen berodde då även på bättre tillgång på lämplig mark för bönderna genom utdelningen av kronans utmarker till byarna som skedde efter djurgårdsinrättningens upphörande samt skiftesreformer. De många kvarnarna gjorde att kungen utfärdade bestämmelser för att motverka byggandet av fler väderkvarnar på ön.

Enligt den öländske prästen Abraham Ahlqvists stod kvarnarna allra tätast i Vickleby socken, där det fanns 77 stycken. En annan öländsk präst, Nils Isak Löfgren, berättade att traktens ekskog gått åt till att bygga kvarnar. ”För hvilken orsak man nu för tiden i stället för skog ser en stor mängd med quarnar i rad efter hvarandra på landborgen emellan Weckleby och Thorslunda kyrkor". Varje bonde hade enligt Löfgren två stycken, en för vete och en för råg.

Omkring sekelskiftet 1900 minskade antalet väderkvarnar drastiskt på Öland. De små stubbkvarnarna slogs ut av nya tekniskt överlägsna kvarnar – först de stora holländarkvarnarna, sedan ångkvarnar och kvarnar drivna av råolja. Så småningom kom även eldrivna kvarnar och kvarnar som kunde kopplas till gårdens traktor. Snabbast gick avvecklingen av väderkvarnar på södra och mellersta Öland. På norra Öland till och med ökade antalet inpå 1900-talet och så sent som omkring 1920 lär det ha byggts någon enstaka kvarn i Föra socken. Sett över hela ön sjönk dock siffran snabbt. År 1954 fanns 437 st kvar.

Vid mitten av 1800-talet fick stubbkvarnarna konkurrens av de större och effektivare holländarkvarnarna, som vanligen flyttades till Öland från fastlandet. Den nya kvarntypen antas ursprungligen ha utvecklats i Holland under 1570-talet. Holländarkvarnens konstruktion skiljer sig från stubbkvarnens genom att det här bara är den översta delen, hättan, som är vridbar. Holländarkvarnarna drevs alltid som tullkvarnar. En tullkvarnen innebar att den hade en mjölnare som tog emot säd från bönderna för malning mot en avgift, en tull, oftast i natura. Omkring sekelskiftet 1900 fanns det ungefär 30 holländarkvarnar på ön. Idag återstår ett tiotal, t ex Drottningen vid Björnhovda och Sandviks kvarn.

Några tullkvarnar var större stubbkvarnar t ex Kvarnkungen vid Björnhovda och Näsby tullkvarn.

Vården av återstående ca 350 kvarnar sker genom Ölands kvarnförening, de lokala hembygdsföreningarna, som äger en tredjedel, samt privatpersoner som äger de resterande.

Stubbkvarnarna har lite olika utseende i de olika delarna av ön. På norra Öland har de ofta en stenfot, som denna kvarn vid Trosnäs.

Tre kvarnar är byggnadsminnen, Högby stenkvarn (helt i sten), Sandviks kvarn (holländarkvarn) och en väderkvarn i Algutsrum (öländsk stubbkvarn).

Källa: Kalmar läns museum

Här kan du se stubbkvarnens konstruktion

 



Allt på Öland 2019. Byggd av Tegelwebb.se. Serverleverantör Mebo