Världsarvet Södra Ölands Odlingslandskap

Foto: Stefan Svenaeus


Karta: Länsstyrelsen i Kalmar län


Ett världsarv är ett kultur- eller naturminne som enligt Världsarvskonventionen anses så värdefullt att det är av betydelse för hela mänskligheten. Det är platser som på ett unikt och oersättligt sätt vittnar om jordens och människans historia och därför skall bevaras för kommande generationer som en del av vårt gemensamma arv.

Södra Ölands odlingslandskap är ett kulturarv i kategorin levande kulturlandskap. Området skrevs in på världsarvslistan år 2000 vid världsarvskommitténs möte i Australien.

Motiveringen lyder:

  • Södra Ölands landskap är präglat av dess långa kulturhistoria och anpassningen till de naturliga förutsättningarna i form av platsens geologi och topografi.
  • Södra Öland är ett unikt exempel på mänsklig bosättning där de olika landskapstyperna på en enskild ö tas tillvara på ett optimalt sätt. 

MARKENS INDELNING

I äldre tider gjordes en uppdelning av markerna i inägojord och utmark. Inägorna låg närmast byn och bestod av åker och äng. Utmarkerna – alvaren och sjömarkerna – användes som betesmarker.

I samband med jordbrukets omvandling under 1800-talet upphörde denna indelning av markerna på fastlandet och på andra ställen i Europa. Utmarken blev inte längre en del av jordbruket utan användes till skogsproduktion. På Öland satte naturförutsättningarna stopp för detta, varför man fick behålla den gamla indelningen. Idag odlar ölänningarna den jord som odlats många generationer tillbaka och låter beta de marker som har betats i tusentals år. Detta är unikt.

Gärdet
Inägorna var åkrar och ängar som hägnades in för att man skulle kunna hålla djuren – vilda såväl som tama – borta från grödorna. På Öland kallas dessa marker för gärden. Mörbylångadalens åkerjordar är bland de bördigaste i Sverige och här odlas specialgrödor som sockerbetor, bruna bönor, lök, jordgubbar, potatis och gurka. I övriga delar av världsarvsområdet dominerar djur- och mjölkproduktion. På dessa gårdar odlar man främst foder till de egna djuren. 

Betesmarkerna
Utanför de inhägnade gärdena låg utmarken – alvaren och sjömarkerna – där boskapen gick på bete under sommaren. Denna medeltida markindelning lever i stor utsträckning kvar och har inte ändrats sedan dess.

Stora alvaret
Ordet ”alv” heter den orörda jorden som finns under matjorden. Ett alvar kan definieras som ett område med mycket tunna jordar på kalkberggrund där tillgången på vatten varierar kraftigt. Stora alvaret är 260 km2 stort. Klimatet, berggrunden och människans betesdjur är de faktorer som skapat det alvar vi ser idag. Trots att alvaren kan ge intryck av att vara opåverkade av människan är betesdjuren helt nödvändiga för att de unika växterna och djuren ska kunna finnas kvar. De tunna alvarjordarna har inte varit träd- eller buskbevuxna sedan isavsmältningen.

Läs mer om Stora Alvaret och hitta lämpliga besöksplatser. Information om Stora Alvaret finns också vid Möckelmossens infoplats.

Sjömarkerna
På Öland går åkerjorden aldrig ända ner till själva stranden utan slutar en bit upp i markerna. Remsan som ligger mellan den odlade jorden och strandlinjen nyttjas för bete och kallas för sjömarker. Bredden varierar från något hundratal meter upp till två kilometer. Hela Öland sluttar svagt mot öster, varför de flesta sjömarkerna finns på östra sidan. Här har ölänningarna hållit betesdjur i flera tusen år. Sjömarkerna är kända för sitt rika fågelliv och utgör en viktig livsmiljö för en mängd sällsynta fåglar. Sjömarkerna är också viktiga för de flyttande fåglarna.

Läs mer om Öländska sjömarker och hitta lämpliga besöksobjekt.

BRUKA OCH BEVARA

Det är förfäderna till dagens bönder som gjort att södra Öland nu är ett världsarv. För att de unika natur- och kulturvärdena ska finnas kvar, måste det också i framtiden finnas ett levande jordbruk. De öländska bönderna är i sitt dagliga liv, på olika sätt, en förutsättning för detta unika landskap.

GRÖDOR OCH BOSKAP

Jordbruket är sedan länge den dominerande näringen på södra Öland. Idag svarar jordbruk, tillsammans med livsmedelsindustrin, för ca en tredjedel av arbetstillfällena i Mörbylånga kommun. I kommunen finns cirka 350 jordbruksföretag (2010). Mörbylångadalens åkerjordar är bland de bördigaste i Sverige. Här odlas specialgrödor som sockerbetor, bruna bönor, lök, jordgubbar, potatis och gurka. I övriga delar av världsarvsområdet dominerar djur- och mjölkproduktion. På dessa gårdar odlas främst foder till de egna djuren.

BYAR OCH GÅRDAR

Radbyn

Av Ölands drygt 300 byar är cirka 200 radbyar. En radby är en by där alla gårdarna ligger tätt intill varandra på rad utmed bygatan eller landsvägen. Det speciella med de öländska radbyarna är att alla gårdarna i byn har kommit till samtidigt. I den medeltida Östgötalagen från 1200-talet sattes regler upp för hur bönderna skulle lägga ut en radbytomt. Gårdarnas tomter mot bygatan har olika bredd. Ju bredare tomten var desto störreandel hade gården i byns inägojord. Gårdarna i radbyarna är kringbyggda och delade i en mangård och en fägård. Mellan boningshuset och ekonomibyggnaderna finns alltid ett staket eller en mur. Gårdstypen kallas götisk.

Klungbyn

Förutom radbyn finns det på Öland en byform som kallas klungby. Det finns cirka 100 klungbyar på hela ön, de flesta på norra Öland. I klungbyn är bebyggelsen inte strikt reglerad som i radbyn utan ligger spridd, till exempel kring en vägkorsning. Exempel på klungbyar på södra Öland är: Stora Dalby, Enetri, Kärra, Sebberneby, Lindby, Svibo och Lunda. Klungbyn är den vanligaste byformen i Kalmar län.

Den götiska gården

Gården kallar vi den bebyggda tomten, bondgården, vilken utgör själva brukningscentrum. Gårdarna i radbyarna är kringbyggda och delade i en mangård och en fägård. Från bygatan går man genom ett portskjul för att komma in på gården. Först möter man ladugården, logar och lador, d.v.s. fägården. Längre upp på tomten ligger mangården med boningshus, bodar och dass. Mellan boningshuset och ekonomibyggnaderna finns alltid ett staket eller en mur. Gårdstypen fanns före 1800-talets skiften i stora delar av östra Sverige.

Skiftesverk och stenhus

Skiftesverk är en träbyggnadsteknik som använts mycket på Öland. Skiftesverkets väggar bestod av liggande kraftiga, sågade plankor eller kluvna stockar, inpassade i grova hörnstolpar. Främst har ek använts eftersom det är ett starkt och segt träslag. Med denna teknik har även tunna, krokiga, olika breda och olika långa plankor kunnat användas. Skiftesverkstekniken krävde bara hälften så mycket ekvirke som en motsvarande knuttimrad byggnad. Högsula är en konstruktion där en rad av mittstolpar bär upp ladan. Tekniken fanns redan under järnåldern. Den öländska kalkstenen användes främst som byggnadsmaterial till uthus och boningshusens grunder. Kalkstenen avger nämligen för mycket fukt för att vara hälsosam för människor att bo i. Den gotländska kalkstenen fungerar däremot utmärkt som byggnadsmaterial till boningshus.

Väderkvarnar

Ingen besökare på Öland kan undgå att lägga märke till de väderkvarnar som finns här. De flesta är så kallade stubbkvarnar med ett rörligt kvarnhus. Kvarnarna användes för att mala säd. Under 1800-talet fanns det närmare 2 000 kvarnar på Öland. Anledningen till detta var den ökade uppodlingen och ett förbättrat välstånd. Alla bönder ville ha sin egen kvarn. Kvarnarna är lösöre, d v s de följer inte med gården utan ägaren kan ta den med vid en eventuell flytt. Idag finns det cirka 350 kvarnar kvar på hela Öland. Idag används inte kvarnarna. De flesta ägs och underhålls av socknarnas hembygdsföreningar.

STENMURAR

Öland har alltid varit ett trädfattigt landskap och kalkstenen har varit ett viktigt byggnadsmaterial. Murarna på Öland ser ungefär likadana ut men är olika gamla. De äldsta murarna är från medeltiden och går runt byarnas inägogränser. Under 1800-talet enskiftades och laga skiftades de öländska byarna. Då delades jorden upp mellan gårdarna. Från denna tid är alla de murar som finns kring de enskilda åkrarna. Ofta kan man skilja dessa murar åt genom att de medeltida inägomurarna har böjda eller lite krokiga former medan skiftesmurarna är spikraka.

När djurgårdsinrättningen hade upphört i början på 1800-talet delades kronans marker upp. Som ett resultat av denna utmarksdelning tillkom de stenmurar som idag ger karaktär åt alvaren och sjömarkerna. Den första muren som lades på Stora alvaret lär vara den så kallade Mittmuren. Muren är drygt fyra mil lång och går i nord-sydlig riktning tvärs över hela Stora alvaret. Många byar lät bara bygga stenmurar runt byns yttre gränser och nyttjade betet gemensamt.

Källa: Länsstyrelsen i Kalmar län

Hitta till lämpliga platser att besöka inom världsarvet

Läs mer om världsarvet på sodraoland.com



Allt på Öland 2017. Byggd av Tegelwebb.se