Växtmiljöer


Skogar

På Öland är det påfallande hur stor del av skogen som utgörs av lövträd. Tidigare markanvändning, klimat, jordens kalkinnehåll och andra markförhållanden avgör vilken typ av skog som har störst möjlighet att utvecklas. 

Mittlandsskogen är ett begrepp som de flesta ölännningar känner till. Skogen upptar en areal av ca 14 000 hektar. Den är belägen norr om Stora alvaret, mellan östra och västra landsvägen och slutar vid Borgholm i norr. Det som gör Mittlandsskogen unik är mosaiken av olika växtmiljöer. Insprängt i skogen finns orkidékärr med arter som gulyxne, vaxnycklar, blodnycklar, praktsporre, flugblomster och kärrknipprot. Vid Österskogsvägen kan du finna ett vackert exempel, på detta. Sällsynt kan även alvarmarker med nästan total avsaknad av jordtäcke uppträda i skogen, exempelvis vid Odens flisor-Ismantorps borg.

Nästan hälften av Mittlandsskogen är s k ädellövskog där skogsek, ask och alm-arter är de dominerande trädslagen. Almträden utgörs oftast av lundalm och enstaka träd av vresalm, mer sällan skogsalm. Sparsamt kan man även finna skogslind och skogslönn. Oftast uppstår denna skogstyp på gammal inägomark d v s mark som tidigare brukats som åker- eller ängsmark. Vårfloran är rik och består av mattor med sippor i olika färger (blå, vit, gul), buskstjärnblomma, hålnunneört, underviol, lungört, vårärt och vippärt. Exempel på denna skogstyp finner du vid Betängen (Rune Jons äng) mellan Skogsby och Kalkstad. Ofta finns spår av äldre bosättningar i skogen i form av gamla husgrunder och stengärdsgårdar, som härstammar från järnåldern. Det är svårt att sia om vad som på sikt händer med ädellövskogen med tanke på den ask- och almdöd som härjar på ön. På lite torrare marker utvecklas en hasselrik ekskog där främst svamprikedomen är imponerande. Rena bestånd av avenbok finns mer sällsynt, exempelvis vid Odensflisor-Ismantorps borg.

Den mark som forna dagars jordbrukare främst använde som betesmark benämns nu utmark. Jorden är magrare än på inägomarken och marken kan vara rejält fuktig, speciellt på våren. När den tidigare betesmarken växer igen uppkommer ofta en björkskog med mer eller mindre inslag av hassel. Denna skogstyp utgör idag ca 30 % av Mittlandsskogen. Hässlen är områden där hassel helt dominerar med enstaka träd av skogsek, vårtbjörk och glasbjörk. Hässlen utgör ca 5 % av Mittlandsskogen. I gamla hässlen blir vårfloran rik med mattor av sippor, majsmörblomma, tandrot, sårläka, vätteros, vårlök och nästrot. Flera av Ölands mer ovanliga svampar är funna i gamla hässlen. Exempel på fina hässlen finner du vid Jordtorpsåsen. Planterad barrskog utgör ca 15 % av Mittlandsskogen, floran är ofta trivial.

Kustädellövskogen finner du mellan västra Landborgen och Kalmarsund, från Borgholm och söderut till Ekerum. Idag utgörs skogen av olika ädla lövträd, ibland med ett stort inslag av gamla ekar. Floran är rik med ädla lundgräs som skogskorn, skugglosta och strävlosta. Sällsynt växer bokarv, lundbräsma, myskmadra och skogsveronika. Vid Borga hage och Halltorps hage finns denna skogstyp.

Södra Öland har också några lundar som kan vara värda ett besök. Ett vackert exempel är Södra Dalby lund.

Naturligt förekommande barrskog är sällsynt söder om det två nordligaste socknarna. På mellersta Öland vid Rälla Tall har en gammal isälvsavlagring gett speciella förutsättningar för en flora med mindre kalkkrävande arter. Planterade talldungar på främst östra Öland börjar få några decennier på nacken och kan ibland bjuda på en del sevärda växter såsom ryl, knärot och linnea, såsom vid Dörby tallskog.

Längst i norr ligger Bödaskogen med flera intressanta skogstyper. Gamla tallskogar på sand är ofta rika på renlavar av olika slag och spännande främst vad gäller svampar och insekter. Ängsbarrskog finns på bördigare och kalkrik mark. Denna skog var tidigare ofta betad. Floran innehåller skugglosta, skogskorn, gotlandsmåra och vit skogslilja. Insprängt i barrskogen bjuder små kalkkärr med axag och majviva på härliga naturupplevelser. Denna skogstyp finner du vid Vargeslätt.

Alvar

Alv är namnet på den mineraljord som ligger under matjorden. Går alven i dagen är följaktligen jorden omöjlig att odla. För att ett alvar ska uppstå krävs flera faktorer. Marken ska vara mer eller mindre plan och utgöras av sedimentärt kalkberg med tunna jordlager. Högsommaren ska bjuda på låg nederbörd som ger svår torka. Markens kalkinnehåll gör att växterna får kämpa med svår näringsbrist, speciellt är halten i marken av tillgängligt fosfor låg. Under vintern drabbas alvarmarken av översvämningar och uppfrysningsrörelser. Dessutom har människan format alvarmarken genom sina betesdjur samt av avverkningar av träd och buskar. Alvarets växter utsätts således för en svår stress, vlket lett till en speciell anpassning av floran. Brist på vatten och näring, hög solinstrålning och avdunstning, pinande vindar, bete och uppfrysning är något växterna måste vara anpassade till. I Sverige finns alvarmarker främst på Öland och Gotland samt mindre områden i Västergötland. I övriga Europa finns alvarmarker i Estland.

Öland har 335 km2 alvarmark, varav Stora alvaret utgör 255 km2. Stora alvaret är alvarmarken på den sydligaste tredjedelen av Öland. Det börjar i norr i socknarna Torslunda och Gårdby, fortsätter söderut i drygt fyra mil till Ås socken. I öst-väst avgränsas det av den östra respektive västra landsvägen. Utanför Stora alvaret finns mindre alvarområden i främst Räpplinge socken vid Slottsalvaret. Längst i norr i Böda socken finns Mensalvaret och Långalvaret. På östra Ölands sjömarker finns små alvarpartier insprängda i betesmarken vid t ex Sandbyborg.

I boken "Svenska alvarmarker" av Ekstam & Forshed, indelas alvarmarken i så kallat naturalvar och kulturalvar. Naturalvar utgörs av områden som även utan mänsklig påverkan kan bibehålla sin öppna karaktär under lång tid; de utgör den "egentliga" alvarmarken. Dit räknas öppna kalkstenshällar som kan vara genomdragna av breda sprickor (karstalvar). I karstsprickorna kan du finna växter som normalt förekommer i lundmiljöer såsom blåsippa, stor häxört och skogssallat. Tulkört, grusslok och buskviol är också vanliga i sprickorna, mer sällsynt växer gulkronill, klipplök och kalkbräken. Fina områden med karst finner du vid Vickleby storkarst, Dröstorpsalvaret och Resmozonen.

På den öppna kalkhällen växer olika specialiserade lavar och mossor. Besökare på Stora alvaret frapperas av de färggranna lavarna som klär kalkstenen i vitt, tegelrött och svavelgult. På mosskuddarna kan tidigblommande, ettåriga växter slå sig ner där de hinner blomma och sätta frukt innan försommartorkan slår till.  Exempel på växter i denna miljö är nagelört, grusbräcka, stenkrassing, alvararv och mer sällsynt fågelarv samt alvarveronika. Områden med öppna hällmarker finner du vid samtliga besöksmål på Stora alvaret. Ibland kan kalkstenen bilda sluttande kalkstensplatåer där bergsskrabba och ibland gotlandssolvända kan finnas som vid Gynge alvar.

Till naturalvaren räknas även de tunna vittringsjordarna som ligger ovanpå kalkstenshällen. De kan vara väl eller svagt dränerade och främst under vinterhalvåret vara översvämmade. De väl dränerade vittringsjordarna kan ha jordfyllda sprickor. Där växer stor sandlilja, liten sandlilja, såpört, alvarglim, praktbrunört, fältvädd och fältmalört för att nämna några. På mer svagt dränerad vittringsjord sker markrörelser där gruset sorteras. Detta ger ett rutmönster och en s k polygonmark har bildats. Markrörelser i gruset gör att växterna måste vara väl förankrade för att klara sig från att skjutas upp ur marken. I denna tuffa miljö klarar sig ölandssolvända, ölandsmåra, alvargräslök, gaffelfibbla och fårsvingel. Även ettåriga växter kan få chansen såsom småtörel, alvarkösa och alvarklofibbla. Fina exempel på detta finns vid Klinta-Storåsen. Har vittringsjorden en viss mäktighet kan du finna backtimjan och sällsynt dess parasit timjansnyltrot, se Skärlöv alvar. På de sämst dränerade markerna med lerig vittringsjord växer bågsvingel och den speciella form av storven som finns på alvarmarker. Där kan också hittas en del åkerogräs såsom rödmire, åkervinda, piggfrö, mjukdån och gulsporre. Stenmalört, en art som även finns i Sibirien, kan på vissa ställen vara talrik.

Till naturalvar räknas även vätar. De bildas i svackor i kalkstenen där vattnet blir stående och kalkbleke fälls ut. Vätar som snabbt torkar ut hyser få arter men där har du störst chans att hitta dvärgkämpar, en art som har sin huvudsakliga världsutbredning på den mongoliska saltstäppen. Även råttsvans uthärdar denna miljö liksom kalkkrassing. Är väten något djupare kan andra växter få chansen såsom lökgamander, dikesveronika, strandpryl, luddkrissla, strandmaskrosor, flocksvalting och diverse kransalger. Dessa miljöer hittar du t ex vid Karlevi norra och södra alvar.

Kulturalvaren är för sin överlevnad beroende av mänsklig påverkan genom betesdrift samt avverkning av träd och buskar. På gamla strandvallar uppkommer torra gräsmarker. När betet upphör växer de igen främst med enbuskar. Dessa strandvallar kännetecknas av ett något lägre pH-värde och tillgången på fosfor och kväve är något bättre än i övriga alvarmarken. Till dessa torrbackar vallfärdar blomsterälskare under maj månad för att njuta av blommande orkidéer, främst Sankt Pers nycklar, göknycklar, Adam och Eva samt krutbrännare. Andra växter som är vanliga i denna miljö är fältsippa, brudbröd, fältvedel, liten getväppling, toppjungfrulin, axveronika, kattfot och slåtterfibbla. Mer sällsynt växer alvarstånds och den endemiska alvarmalörten. Öländsk fjällnejlika trivs på mer tuvig mark i kanten av torrbackarna. Fina exempel på denna växtmiljö finner du vid Stora Vickleby alvar och Gynge alvar.

Till kulturalvaren räknas också fuktiga gräsmarker där marken sluttar och jorden är kalkrik. Vid igenväxning är det främst tok som invaderar dessa marker. Det vanligaste gräset är älväxing. I fuktängarna växer rosettjungfrulin, dvärgviol, majviva, sumpgentiana, tätört och honungsblomster. Fina exempel på kalkfuktängar finns vid Triberga borg.

De större alvarsjöarna som Möckelmossen räknas även de till kulturalvaren. Utan bete växer de igen med vass och högväxta starr-arter.

Sjömarken

Sjömark är beteckningen på den betesmark som ligger mellan den odlade jorden och havet. Främst på östra och sydvästra Öland finns fina sjömarker. Tamboskap har kontinuerligt betat sjömarken under mer än 2000 år. Någon konstgödsel har knappast tillförts markerna. Detta gör sjömarken på Öland unik i ett europeiskt perspektiv.

Närmast havet växer de salttåliga arterna saltnarv, strandkrypa och salttåg. Högre upp på mark som ibland översvämmas finns ormtunga, smultronklöver, klöverärt, gulkämpar och baltisk strandmalört. En speciell miljö är de så kallade skonorna där salthalten blir extra hög. Endast specialiserade växter klarar detta som saltmålla, saltört och glasört. På driftvallar som kastas upp av höststormarna växer arter som drar nytta av tångens gödslande effekt som olika mållor, krusskräppa, etternässla, stinknäva och kustbaldersbrå.

På klapperstensvallar utgör vejde och tulkört ett karakteristiskt inslag. Sandstränder hyser saltarv, sodaört, strandvial, baltisk marviol, mer sällsynt klittviol och strandkvickrot. Längre upp från havet återfinns växtmiljöer som känns igen från alvarmarken. Du finner både mer eller mindre kalkrika torrängar med mandelblomma, gullviva, sandmaskrosor och kalkfuktängar som kan vara rika på olika orkidéer. På tuvig och fuktig mark kan det vissa år finnas gott om strandnål. Mer sällsynt går kalkstenen i dagen och små "minialvar" uppstår i sjömarken. Vackra exempel på sjömark finner du vid besöksmål Högenäs orde, Persnäsvik, Störlinge sjömarker och Sandbyborg

Våtmarker

Skulle en ölänning född i början av 1800-talet återfödas till dagens Öland skulle han/hon inte känna igen sig. Det en gång så vattenrika landskapet är sommartid mer eller mindre torrlagt. Endast efter snörika vintrar, i själva snösmältningen, kan du få en bild av hur forna tiders Öland såg ut. Bengt Berg skildrar på ett målande sätt i sin bok "Ölandsmyren" hur Öland såg ut före utdikningarna. Mindre sjöar bildas lätt i det flacka landskapet där avrinningen är dålig. Porlande bäckar kommer fram där du minst anar det. Vid Forsfallsdammen väster om alvarbyn Ekelunda, Sandby socken, kan du under några marsdagar uppleva ett öländskt vattenfall. Åker du östra landsvägen kan du fundera över alla stenbroar som passeras. Under några veckor på våren skickas mängder av värdefullt vatten rakt ut i Östersjön via de kanaler som skär genom landskapet. Syftet med dikningama på 1800-talet var vällovligt, nämligen att ge ökad odlingsbar mark till den växande befolkningen. Tyvärr var den åkerjord som vanns ofta av dålig kvalité och utdikningarna ledde till sinande brunnar. På Öland finns idag få våtmarker som är opåverkade av dikningar. Knisa mosse ger dig en aning om hur Öland kan ha sett ut i forna dagar.

Till våtmarker räknas mindre sjöar, vattendrag, myrmarker, fuktängar, våtängar samt vätar. Öland är det landskap i Sverige som har minst antal sjöar. Permanenta vattendrag är också sällsynta, de flesta torkar helt ut under sommaren. Endast några få som förses med utströmmande grundvatten håller vatten hela året, exempelvis de små bäckarna från Sjukällorna i Sandby socken och Högsmossen i Runsten socken. Trots att många våtmarker på Öland benämns "mosse" är de egentligen inga mossar utan i stället kärr.

Mossar är myrmarker där vatten enbart tillförs via nederbörd. Kärr försörjs med vatten från omgivande mark. Rester av en mosse finner du vid besöksmål Gladvattnet — Mossberga. Om mossar saknas på Öland är kärren desto fler. Ett vackert exempel är Nötbrunnskärret vid Jordtorpsåsen. Många av kärren har högt pH-värde och bland växterna kan nämnas blodnycklar, vaxnycklar, gulyxne, axag och olika starr-arter. Vid lägre pH-värde dominerar trådstarr och blåtåtel. Många av de idag stora kärrmarkerna med ag har uppkommit när mindre sjöar har dikats ut. Ett resultat kan du se vid Petgärde träsk.

Slåtterängar

Slåtteräng är en mycket sällsynt växtmiljö på dagens Öland men hyser flera ovanliga arter. Att sköta en slåtteräng på traditionellt sätt är tidskrävande. På våren ska hela ängen noggrant räfsas så att löv och kvistar tas bort (fagas). Under tillväxtperioden fram till slåttern får ängen inte beträdas. Slåttern sker oftast i andra halvan av juli. Sedan ska höet ligga kvar för att torka innan det bärgas. Efter detta sker lövtäkten (hamling) av främst ask och hassel. Löven var tidigare ett värdefullt tillskott som vinterfoder till djuren. Efterbete sker sent på säsongen (september). Bruksordningen ger en utarmning av jorden och bortförseln av näringsämnen gör att floran blir speciellt anpassad till de tuffa förhållandena som råder. Korskovall, klasefibbla, späd ögontröst, ängsvädd (speciell tidigblommande form), brudsporre, svinrot, slåtterblomma och hartmansstarr är några av arterna i den öländska slåtterängen. Slåtterängar kan du se vid Lilla Horns löväng, Södra Greda löväng och Gråborgsängen.

Sandstäpp

Denna naturtyp är ytterst sällsynt i Sverige. Skåne har den största arealen men det finns några mindre sandstäppsområden på Öland vid Mosshaget — Skedås och Gårdby sandhed. Sandstäpp uppstår i områden med hög värmeinstrålning och låg nederbörd. Marken består av kalkrik sand och saknar utbildat mullskikt. Genom kreaturens tramp och/eller ett ambulerande åkerbruk exponeras ny kalkrik sand kontinuerligt. Karaktärsväxten är gräset tofsäxing. I den öländska sandstäppen växer andra rara växter såsom fågelarv och hylsnejlika. Flera ovanliga röksvampar trivs också i sandstäppen.

Gårdar och vägar

De öländska vägkanterna är numera mindre lockande för en botanist än de var för 30 år sedan. Troligen är vägsaltet en orsak till att många vägkanter numera hyser en mer trivial flora med arter som knylhavre. Men vissa vägpartier är väl värda att studera närmare exempelvis tvärsvägarna över Stora alvaret (Resmo—Stenåsa, Bårby—Alby), vägen ner till Sandvik, Persnäs socken, och kustvägen från Byxelkrok och vidare norrut, se Neptuni åkrar och Kustvägen Sandvik — Äleklinta. Några växter som trivs i vägkanterna är mellanlusern, gul sötväppling, vit sötväppling, vildmorot, blåeld, pukvete, åkervädd, cikoria, väddklint och stånds. Sällsynt växer skärblad, jordkastanj, lammöron, grenigt kungsljus och nicktistel.

I gårdsmiljöer kan du finna lungrot, odört, paddfot, bosyska, bolmört och sloklosta. Leta gärna på nyligen upplagda jordhögar där gräset ännu inte har etablerat sig. Sällsynt kan du finna vit kattost, hjärtstilla, kattmynta och kransborre. Titta gärna extra när du åker längs östra landsvägen genom Långlöts och Runsten socknar.

Skräpmark och täkter

På Öland finns många spår av mänsklig aktivitet. Åker du kustvägen norrut från Äleklinta finns gamla kalkstensbrott längs hela kuststräckan upp till Alvedsjöbodar. Många växter drar nytta av denna miljö. Exempel på arter du finner i gamla kalkstensbrott är kalkbräken, kalkkrassing, ävjebrodd och kal knipprot. Kalkstensbrott finns vid Jordhamnsalvaret och Gullehamns stenbrott. I gamla sandtag kan en del konkurrenssvaga växter finna en nisch exempelvis sandglim, sanddådra, grådådra, klådris och vittåtel, exempelvis vid Sandkullevägen. Gamla industrimiljöer vid Degerhamn bjuder på många spännande upplevelser vid Bergstigen, Degerhamn. En del tidigblommande trädgårdsväxter sprider sig villigt ut i det öländska landskapet, t ex vid Algutsrums kyrka.

Åkermark

På Öland kan du fortfarande finna ogräsrika åkrar. Störst chans har du längs östra landsvägen i socknarna Föra, Löt, Långlöt, Runsten och Hulterstad. Finner du en åker som är röd av kornvallmo eller blå av blåklint kan det löna sig att stanna till och titta främst i åkerhörnen. I höstsådda åkrar med raps, råg eller korn har du störst chans till fynd. Nattglim, riddarsporre, storjungfrukam, luddvicker och åkerkulla är fortfarande ganska vanliga medan åkerranunkel, korndådra, nålkörvel, åkermadd, sommarklynne, spjutsporre och renlosta är mer sällsynta. Tips på områden med ogräsrika åkrar får du vid Petgärde träsk och Dyestad. Tänk på att inte gå ut i växande gröda, åkerogräsen håller till i den sprutfria kanten av åkern. Arter som klätt och råglosta växer idag endast i så kallade allmogeåkrar, se Karum.

Källa: En guide till Ölands växtvärld, Ölands Botaniska Förening



Allt på Öland 2017. Byggd av Tegelwebb.se